Själv

Hon satt tyst. Hon satt nästan alltid tyst. Eller stod tyst. Utom när hon sprang för då sjöng hon. När hon sprang i parken kände hon sig både nyttig och levande. Naturen blev till ett motstånd som hon kunde klara av och hon visste att hon måste klara av det. Eller dö. Eller i alla fall inte ha något liv.

 

Men nu satt hon tyst. Hon hade hört ljuden, men låtsades inte om det. Varför skulle hon, det gick ändå inte att göra något. När hon var yngre hade hon alltid försökt. Gå emellan. Lägga sig i. Försöka förklara och vara logisk. Men inte nu. Hon smög försiktigt upp från stolen och låste sin dörr och satte sig därefter igen vid datorn.

 

Hon funderade lite på projektarbetet. Självkänsla. Och det där med etmylogi, eller var det etymologi – antagligen. Något med ordens betydelse. Hon kollade på Wiki. Nej det var visst ordens ursprung och samhörighet med andra ord. Det lät tråkigt. Hon loggade in på msn men skiftade genast till ”visa som offline”. Kollade vilka som var inne.

 

Han var där. Tillgänglig. Varför inte ledig? Tillgänglig lät fånigt, hur tänker dem som gör dessa program. Om jag är tillgänglig – kan vem som helst ta mig då? Nej så fan heller, men ledig är jag, tänkte hon. Kanske för alltid. Hon hade vågat prata med honom för ett par veckor sedan och han hade svarat. Och de hade pratat lite om ingenting men sedan försvann han och svarade inte fastän det såg ut som om han var kvar. Och sedan loggade han ut.

 

Hon tänkte inte försöka igen. Hon gick in på några andra sidor och hoppades att någon hade skrivit något till henne. Och att ingen skrivit något om henne, fast det kunde hon ju inte kolla.

Kanske skulle hon bli ihop med Magnus igen fastän han var otroligt korkad, men nej - inte nu i alla fall. Hon ändrade inställningen på msn till ”Inte vid datorn”. Man vet ju aldrig. Men ingenting hände.

 

Okej, då får det bli projektet, tänkte hon. Hon skulle skriva om självkänsla – hon som absolut inte hade någon. Hon var den som hade noll självförtroende i alla lägen – fast det var också en lögn, hon kunde mycket väl ha det i vissa situationer. Bara inte med kompisar och killar. När hon diskuterade med mamma eller med Magnus visste hon mycket väl vad hon ville. Haha då är Magnus ingen kille, tänkte hon. Men nej, det var ju för att hon kände honom så väl och de hade varit ihop i nästan ett helt år. Ända tills hon inte stod ut längre och började undvika honom. Och hon hade fortsatt tills han fattade. Bättre det än att behöva säga något.

 

Hon slog upp ordet. Hon visste att det var skillnad på självkänsla och självförtroende men hade aldrig funderat så noga på det. ”Självkänsla handlar om det vi är medan självförtroende handlar om prestationer och kompetenser” läste hon. Men kompetens är väl något vi har eller en del av det vi är, invände hon. Eller.

 

Någon tog i dörren och skrek något om mat. Jag har ätit, ljög hon. Jag är inte hungrig, ljög hon på nästa fråga. Så lätt. Jag tar något sen, sa hon. Det var inte en lögn. Kanske skulle hon det.

Vem bryr sig om hon dog av svält. Ingen. Inte ens Magnus.

 

Kompetens? Det är väl sånt man lärt sig, men även sånt man har, sånt som man kan genom en medfödd talang? Jo. Då stämmer ju inte det där. Hon läste vidare på Wikipedia.

Självkänsla är enligt Nathaniel Branden, psykolog och samhällsdebattör: ”Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.”

Dit skulle hon aldrig komma, det var säkert. Hon skulle kunna klara av livets utmaningar, men knappast känna sig förtjänt av framgångar. Och välmående? Vad innebär det? Och där stod ju ordet kompetent. Då hade hon haft rätt. Hon läste vidare och kände sig lite styrkt av sin analysförmåga.

”En sorts självkärlek som gör att du inte "vacklar" om du får kritik. Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte.”

Kritik. Hon kände att hon kunde vackla även utan kritik. Bara av tanken att någon kanske kritiserade henne. Även om hon inte visste det. Och hon ville egentligen inte veta. Hon kände sig alltid ful och tjock, nej inte alltid, men alltid när hon var ute eller i skolan. Inte i parken. I parken var hon en gasell. En sjungande gasell.

Om man som barn fått uppleva kärlek. Så idiotiskt. Alla barn blir väl älskade från början? Först när de börjar växa upp och säga emot, vara bråkiga och ljuga så slutar man älska dem. Eller nej, kanske är det inte så. I fattiga länder finns det säkert dem som hatar alla barn eftersom de måste ha mat. Hon lämnade de tankarna och funderade på om hon själv varit älskad som barn. Somliga skulle säga att hon fortfarande var ett barn, men hon kände sig inte som ett barn på det sättet. Inte som ett barn som behövde kärlek. Inte för att överleva.

Hon brydde sig inte om att hennes päron uppenbarligen älskade hennes lillasyster mer. Det var inte så konstigt eftersom Elina var sist. Och båda var hennes föräldrar. Hon hade ju bara en mamma och en plastpappa, men på det hela taget var det okej, bara inte de hade bråkat. Bara inte mamma hade varit stupfull flera dagar i veckan. Bara inte – hon kunde ha fortsatt men det gjorde hon inte.

Hon funderade på om hon hade fått uppleva kärlek eller om hennes självkänsla var skadad. Kunde den vara det? Jo, men knappast på grund av kärleksbrist hemma. Som liten hade hon alltid varit lycklig, hade hon inte det. Hon slängde sig på sängen och drog till sig några kuddar. Hon hade faktiskt bäddat sängen idag – pluspoäng. Den gamla nallen satt där och tittade på henne och hon pussade den på nosen. Hon hade varit lycklig när morfar levde, det var helt säkert det.

Tankarna malde. Det hade varit lätt att fixa med ett par hörlurar, men då skulle hon inte höra om datorn plingade. Hon önskade att hon haft en laptop. Kanske julklapp. Varför ville hon inte ha några kompisar just nu? Eller ville hon det? Hon var i alla fall dålig på att visa det i så fall. Tjejer alltså, förklarade hon för sig själv. Killkompisar skulle inte fungera just nu. Det skulle hon inte klara. Och hon ville aldrig höra ordet hora igen. Inte se det heller. Bitch kunde hon leva med.

Ordet dök upp igen. Självkänslan som hon saknade. Självförtroendet som var värdelöst. Parken var mörk nu och hennes självdisciplin skulle ändå hindrat henne från en runda till. Det skulle bli för lätt att säga att hon sprang för att gå ner i vikt. Gjorde hon det? Antagligen. Men hon var inte sjuk. Hon var inte sjuk än. Hon tänkte inte bli det heller. Hon visste allt det där. Tjejer som ville synas och märkas. Hon ville inte det. Hon ville gömma sig.

Varför? Varför vill man vara något man inte är? Varför bryr man sig om vad andra ser, vad de tycker?
Kanske för att det är viktigt. Inte för dem, men för en själv. Det konstiga var, tänkte hon, att jag bryr mig ju om vad andra tycker även om jag inte direkt önskar vara deras vänner. Det skulle vara skillnad om jag var kompis med Carro, då hade det varit ett stort tryck att se ut på ett visst sätt och att passa in – eller var det inte så? Jo, säkert. Dom var alla kopior – jävligt dåliga kopior också.

Hon längtade. Har man bara kärlek kvittar allt annat. Hon tittade bort mot datorn men orkade inte resa sig och tänkte inte bry sig heller. Det fanns fler. Eller rättade sagt – det fanns ingen för henne.
Hur skulle hon kunna skriva om självkänsla? Skulle hon ljuga ihop något eller skriva om hur hennes liv verkligen var? Då fick de andra något att skratta åt. Igen. Hon skulle ljuga, det var hon säker på. Eller kanske bara skriva rent allmänt om ordet. Eller säga att det handlar om någon annan – det gör det ju alltid.

Hon funderade på om hon kände sig själv. Ljög hon för sig själv också? Eller inte. Vad är det för känslor som är sanna. Hennes egna. Många hade sagt att hon var smart, eller rättare sagt. Hon visste att hon var smartare än de flesta. Trodde hon. Än dem i klassen i alla fall. Självkänsla har inte med smarthet att göra, men för att känna sig själv måste man tänka smart. Vissa saker ville hon förstås inte tänka på. Vad är det för bra med att konstatera att man är ful och fet? Sådant är bättre att förtränga eller att låta vara osagt. Fast Magnus tyckte inte att hon var ful. Eller fet.

Hon tog upp boken som låg på det lilla bordet bredvid sängen, den senaste hon sträckläst. ”Den försvunna symbolen” av Dan Browne. Inte så bra egentligen men lite tänkvärd. Hon tänkte ordet och att vissa saker i boken handlar om ett annat ord. Men det kanske var samma. Människorna måste inse att de är gudomliga. Det bor en gud – eller ett ämne till en – i varje människa. Kanske det är samma sak som självkänsla? Att hitta det som är gudomligt i sin egen person? I sig själv.

Hon blev plötsligt inspirerad och kastade sig upp från sängen. En idé. En tanke. Hon öppnade Word och började skriva.

 

 

 

 

 

 


Kommentarer
Postat av: emma



du har skrivarskills mats! Roligt med en ny blogg med nytt tema om ändå lite samma :) Fastnade i texten, hoppas det kommer mer! kram

2009-11-26 @ 09:48:34
URL: http://dushi.blogg.se/
Postat av: Anonym

Vad fint du skriver, man kan ju inte sluta läsa.

2009-12-26 @ 00:50:56
URL: http://alexandrawittgren.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0