ordpavagen

Bilden av skräcken i Saras ögon dök upp, som alltid. Hon hade svikit Sara, mer än hon hade svikit någon annan. Den kvällen för drygt tre år sedan. Det hade börjat som ett äventyr. De satt ofta tillsammans och chattade på olika nätforum eller via msn. Tillsammans vågade de saker som de inte skulle våga var och en för sig. Saker som föräldrar inte skulle veta. Saker som hon själv nu visste att man inte borde göra.

De hade blivit tillfrågade om de ville ställa upp som modeller för ett nystartat modeföretag. Det var ju en chans som inte alla fick. Det hade slutat med en katastrof. Hon hade sprungit därifrån, den fegaste av alla fega. När mannen tog tag i Sara och höll henne kvar hade hon själv lagt benen på ryggen och sprungit så fort hon kunde, ända hem utan att våga vända sig om. Det sista hon såg var Saras ögon.

Efteråt hade Sara vägrat att berätta vad som hade hänt och inte ens velat prata med henne. Sara ville inte prata alls. Inte med någon. Hon visste att det var hennes fel. Hon hade varit den som svek Sara och det var oförlåtligt. Om Sara hade blivit våldtagen var det hennes fel. Det skulle ingenting kunna ändra på. Hon var världens sämsta vän, eller ingen vän alls. Inte ens värd att kallas vän.

Hon försökte skaka av sig bilden. Hon torkade bort tårarna som tyst rann nedför hennes kinder.

Klockans siffror visade 00:13 och normalt sett skulle hon vilja sova. Men inte nu. Inte idag. Hon hade släckt ljuset och bara det svaga skenet från datorn lyste upp en tredjedel av rummet. Hon var bra på att vara tyst som en mus. Även när hon inte ville vara det.

Hon såg plötsligt att Mica var inne på msn. Hon hade pratat med Mica ganska länge, ända sedan hon börjat läsa bloggen. Mica var tre år äldre än henne. Lång, över 1.80, mycket smal (för smal enligt henne) och hade svart, halvlångt hår. Hon anropade Mica.

Det tog en stund innan Mica svarade. Och svaret överraskade henne.

- Är det du? Lovar du att det är du?

- Jo det är jag. Jag lovar, svarade hon.

- Allt är så konstigt här, fortsatte Mica. Ingenting stämmer. Jag tror dig inte.

Efter ett tag där hon om och om bedyrade sin identitet och till och med refererade till några av deras gemensamma hemligheter lugnade Mica sig något.

- Vad har du tagit? Frågade hon. Benzo? Hon visste att Mica höll på med droger.

- Mm, och tabletter, svarade Mica. Men det är inte det. Det är liksom fel allting.

- Säg något, frågade hon. Vad har hänt?

- Till exempel, jag tog lite godis. Och sedan i spegeln var jag smal. Det stämmer inte. Jag vet att det inte stämmer. Det är liksom en annan värld.

- Okay sa hon. Hon funderade men beslöt sig för att inte diskutera ämnet vidare. Mica ser ju vad hon ser. Men jag är jag, sa hon. Det stämmer.

- Vänta, skrev Mica. Gå inte! BRB.

Hon visste inte om Mica skulle ut och röka eller vad, men hon bestämde sig för att vänta. Hon funderade. Mica tyckte inte att hon var sjuk men dels åt hon knappast något, dels höll hon på med både droger och alkohol. Antagligen ingen bra kombination. Mica hade precis som hon en yngre syster och en familj som inte bryr sig. Mica ville flytta till ett familjehem eller åtminstone få en jourfamilj eftersom hon vantrivdes hemma, men socialen hade inte kunnat hjälpa henne. Inte än.

Hon funderade på sin egen situation. Hon skulle trots allt inte vilja byta familj.

- Du. Säg ett ämne skrev Mica plötsligt.

- Vad då? Vad menar du?

- Till min uppsats. Vad som helst. Måste skriva den i natt haha.

Hon visste att Mica läste estetik, konst och sånt men visste inte om det skulle vara något på det temat. Hennes hjärna var tom.

- Jag vet inte, sa hon. Kommer inte på något bra.

Hon tänkte på den gång hon själv hade provat på. Det var någon slags svamp som skulle göra underverk. Men hon hade mest blivit rädd och känt sig dålig. Kanske tur det.

Hon pratade med Mica en bra stund. De diskuterade träningen eftersom de båda gillade att springa. Mica fick inte lov att springa längre, någon läkare hade förbjudit det och hennes föräldrar var vaksamma. Men Mica är smartare, eller ovillig att låta sig tvingas kanske, och berättade stolt att hon springer i sitt rum. På nätterna eller närhelst hon kan. Kanske inte så smart egentligen tänkte hon – men det var ju inte hennes sak att avgöra.

Hon hade lagt sig och tänkte försöka sova när tankarna kom tillbaka. Varför? Hon hade svikit både Sara och Jenny och kanske fler som hon inte kunde komma på nu. Var hon helt enkelt en genomdålig person? Jenny verkade visserligen ha förlåtit henne, men det gjorde ju inte hennes svek mindre. Kunde hon bli bättre? Lära sig att vara en bättre vän? Hon hoppades det.

Det var underbart att hon och Jenny var som förr. Efter skolan hade de gått till Gallerian och stannat där i timmar och i stort sett fnissat hela tiden. Hon såg framför sig när de provat skor och tävlat om vem som kunde gå fortast med stilettklackar – fast bara på ena foten. Till slut hade en expedit kastat ut dem.

Några äldre killar att frågat om de ville komma på en fest till helgen och sagt att de såg ut att vara äldre än de var, men de kände inte killarna och hade hört den raggrepliken många gånger förr – fast det är ju alltid roligt ändå. Huvudsaken att hon hade Jenny. Hon skulle inte riskera den vänskapen fler gånger.

Tidigare under dagen hade hon bråkat med Elina. Det var nästan som en vana nu. Det gick inte att prata med Elina, hon började antingen skrika eller sprang in på sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Hon ville egentligen inte vara ovän med systern men kunde inte heller acceptera att hennes lillasyster bara gick in i hennes rum och lånade vad hon behövde eller ville ha. Och hon kunde inte låta bli att försöka uppfostra Elina. Det var ju för hennes eget bästa.

Hon ville inte heller att Elina skulle göra samma misstag som hon själva hade gjort. Hon kom på att hon egentligen inte hade någon aning om Elinas liv. Hon bestämde sig för att försöka lite mer, att bli vän med sin syster.

Hon somnade. Inklämd mellan hennes armar låg en gul, sliten nallebjörn. Morfars nalle.

Flickan satt ensam i baksätet. Hon hade fyllt tre år. En gång i kvarten frågade hon mamma om de inte snart var framme. Svaret blev alltid. Snart lilla vän. Lennart körde och mamma som hade blivit jättetjock satt bredvid honom. Plötsligt kände hon igen morfars hus och skrek till av igenkännande glädje. 

Morfar satt på trappan och reste sig för att möta dem. Han hann inte fram till grinden innan flickan springande kastade sig i famnen på honom. Pusskalas. Därefter sprang flickan snabbt vidare för att leta upp alla djuren på morfars gård.

Ett par dagar senare saknade flickan sin mamma. Men mamma kunde inte komma. När flickan klagade över att bebisen fick följa med och inte hon skrattade morfar. Därefter föreslog morfar att de skulle leka med kattungarna och hon glömde både mamma och alla världens orättvisor för en stund.

Mingelspöke. Hon log och såg Jennys leende ansikte framför sig. Kanske kunde de ändå bli vänner igen. Hon visste att det var hennes fel allt som hänt. När hon blev ihop med Magnus hade hon inte orkat med, inte brytt sig. Hon hade dissat allt och alla och följt Magnus som en liten jävla hundvalp. Så korkat. Så urbota korkat och oförlåtligt.

I skolan hade de tvingats genomlida ett föredrag om arbetsmarknaden. Bara trettio procent får arbete genom arbetsförmedling eller annonser – allt annat är genom kontakter och relationer. Släktingar och vänner eller - mingel. Föredragskvinnan – eller mingelproffset som hon kallade sig – menade tydligen på fullt allvar att man antingen måste lära sig mingla eller finna sig i att leva utan arbete.

Mingelproffset hade också beskrivit hur olika typer av minglare kunde uppfattas. Kardborren som följde en överallt. Ångvälten som utan hänsyn lade sig i och tog över diskussionen. Väggslickaren som höll sig avvaktande i utkanterna. Och spöket, som inte syntes mitt i en folkmassa.

Hon och Jenny hade fnissat ohämmat tillsammans och kommit överens om att de hellre skulle gå på gatan än att vara spöken på ett mingelparty. Det är ju inte klokt att någon ska gå före till ett jobb bara för att de är mer sociala eller flörtar med chefen. Samtidigt visste hon att det var så det skulle bli. Hon såg sig själv stå där utan att få fram ett ord medan den hon skulle prata med ursäktade sig och sa att han måste gå på toa. Kanske ut och spy eller bara gå till baren och supa ner sig.

Vare sig du tror att du kommer att lyckas eller du tror att du kommer att misslyckas kommer du troligen att få rätt. Någon hade sagt det. Var det Henry Ford? Kanske. Hon hade glömt. Men om det var sant skulle hon aldrig lyckas med något? Eller skulle hon det. Kanske skulle hon kunna lära sig. Hon tänkte på projektarbetet om självkänsla från förra veckan. Det hade blivit ganska bra. Synd bara att det inte handlade om henne.

Hon låste upp ytterdörren och kom in i sitt rum utan problem. Varför skulle det vara ett problem, tänkte hon. Hade hon blivit rädd för sin familj? Nej. Ändå var det skönt att undvika allt prat och tjat. Hon bytte kläder, tog fram träningsskorna. Musikspelaren. Efter en snabb blick i spegeln smög hon ut igen utan att säga ett ord till någon. Hon visste inte ens om det var någon hemma.

På vägen ut mötte hon Elina. Hon kände ett litet stygn av avundsjuka. Syrran som var tretton kunde stå på sin säng och åma sig framför spegeln i evigheter. Med eller utan kläder. För det mesta med väldigt lite kläder. Elina gillade vad hon såg. Det gjorde inte hon. Spegeln var hennes fiende. Fast så kom hon att tänka på att när hon själv var i Elinas ålder hade hon nog gjort likadant. Tyckt likadant.

Varför var det annorlunda nu? Hade hon förändrats eller var det annat som förändrats? Hon orkade inte fundera på det mer utan kopplade på musiken och sprang in i parken. Det var fortfarande ljust ute och solen värmde. Löven började falla och hade vackra färger och former där de låg i hennes väg. Hon försökte först att undvika att trampa på de vackraste men snart släppte hon tankarna på allt utom musiken och rytmen i sina steg och ökade takten. Svarta linjer… det är allt jag ser. Svarta linjer… som håller oss två kvar i vår bur. Hon sjöng högre så att hon hörde sin egen röst.

Efter tre varv kände hon sig nöjd. Solen var på väg ner och det började bli skymning. Även om det fanns gott om lampor gillade hon inte tanken att springa i parken när det började mörkna. Det skulle hon inte göra. Hon fick ta håltimmarna till det och kanske hitta ett ställe närmare skolan. Hon gick sakta tillbaka och kände några svettdroppar rinna nedför ryggen. Bra.

Hon mötte sin mamma i dörröppningen. Mamma skulle på ett föräldramöte i Elinas skola och det fanns mat i frysen. Kycklingvingar. Och kycklingspett med thaimarinad. Hon visste att det skulle bli hårda mackor med gurka. Som vanligt. Hon tyckte mamma såg ledsen ut. Hennes ögon var inte glada och leendet var som påklistrat. Tvunget. Onödigt. Plötsligt kände hon en enorm skuldkänsla.

Trots dusch och rena kläder och lite mat kände hon sig fortfarande dyster när hon en halvtimme senare satte sig framför datorn och rörde vid musen för att väcka den till liv. Nu för tiden stängde hon inte av den och brydde sig inte om ifall någon kollade hennes dator. För några år sedan hade detta varit otänkbart. Då hade hon inte velat att mamma eller Lennart, eller syrran för den delen, skulle snoka i hennes privatliv, kolla vilka sidor hon var på, läsa hennes patetiska dikter. Nu brydde hon sig inte längre. Hon hade inga hemligheter. Hon hade ingenting av intresse.

Känslan av skuld hade inte försvunnit. Vad hade hänt. Mamma hade förändrats. Hon hade förändrats. Var det hennes fel? Kanske. Kanske inte. När hon var 12 hade de varit en lycklig familj som gjorde en massa tillsammans. Roliga saker. Resor. Utflykter. Spel. Mysiga hemmakvällar. Sedan hade mamma bytt jobb. Hon hade tyckt att det var roligt att hjälpa Lennart med att fixa med maten och handla. Hitta på nya maträtter. Hon hade tyckt bra om Lennart då och han hade verkat tycka om henne. Hon hade fått saker. Och kläder. Massor med kläder.

Sedan hade hon dragit sig undan. Från allt. Hon hade börjat avsky sin familj. Mammas tjat. Lennarts blickar. Elinas rotande i hennes rum. Alla saker som försvann. Hon hade börjat leva sitt liv genom sin dator i stället och upptäckt att det fanns en hel värld där att utforska. Ostörd. En blandning av lek och allvar, där man kunde prova att gå över gränserna men ändå vara anonym. Hon ryste till. Det var ju nog hennes fel att allt blivit så här. Det var nog hennes fel. Det var hon som hade förändrats.

Jenny var inloggad på msn. Hon öppnade en ruta och skrev: Mingelspöke anropar. Och en smiley.
De pratade en bra stund och kom överens om att fika på lunchrasten på torsdag. Jenny var en rolig och trevlig tjej och hon förstod inte hur hon kunnat behandla Jenny så illa. Då, för knappt ett år sedan. Fan vad dålig hon var. Vilken tur att Jenny är så förlåtande. Och underbar.

Hon bestämde sig. Hon skulle aldrig låta någon kille komma emellan vänskapen med Jenny. Eller någon annan. Man måste lära sig av sina misstag, skrattade hon och tänkte på morfar. Varför måste han dö? Precis när hon behövde honom. Hon kunde alltid prata med morfar, men nu kunde hon inte det. Eller rättare sagt – han kunde inte höra henne.

Hon suckade och flyttade över till sängen. Tog fram biologiboken. Sidan 86 var det visst. ”Betydelsen av reduktionsdelningen”. Man lär inte för skolan utan för livet hade morfar alltid sagt. Det kan inte vara sant. Vem i hela friden hade nytta av att veta i vilka organ reduktionsdelningen sker. Kanske en forskare eller vetenskapsman, men knappast en normal person. Tankarna om valet drabbade henne igen. Ångest. Hur ska man veta vilken linje, vilken skola, vilken framtid? Det är ju omöjligt.

Mamma jobbade som undersköterska inom äldrevården. Det var i alla fall något som hon inte skulle göra. Hon undrade varför mamma hade valt det. Eller hade hon valt? Mamma pratade nästan aldrig om jobbet och hon visste egentligen inte. Trivdes mamma med jobbet? Eller inte. Hade hon trivts bättre där hon jobbade innan. Då jobbade hon mest på nätterna och var hemma på dagarna. Mamma hade alltid varit hemma när hon och Elina kom hem från skolan. De hade pratat mer då. Om allt. Nästan.

Var det hennes fel att hon blivit en tonåring? En bråkig, lögnaktig och olydig tonåring som gjorde som hon ville och tog straffet efteråt om det blev något. Vilket det oftast inte blev. Men är det inte samma för alla? Alla tonåringar. Alla som vill ha ett eget liv. Hon trodde det. Kanske hade mamma börjat dricka mer nu eller så hade hon inte märkt det innan. Kanske var det hennes fel. Eller Lennarts. Hon tänkte Elina… nej inte Elinas fel. Elina är mammas och Lennarts lilla ängel. En ängel som stjäl mina smycken och kläder.

Hon undrade om det var försent. Skulle hon kunna ändra på situationen. Skulle det hjälpa om hon… skulle hon vilja? Om hon fick vrida klockan tillbaka kanske, men inte nu. Det fanns inget att göra som hon inte redan hade provat. Eller nej. Hon hade inte försökt med sanningen, men hur skulle den kunna hjälpa. Ingen ville veta sanningen.

Hon lyfte boken som fallit ner på magen och började läsa.

Hon satt tyst. Hon satt nästan alltid tyst. Eller stod tyst. Utom när hon sprang för då sjöng hon. När hon sprang i parken kände hon sig både nyttig och levande. Naturen blev till ett motstånd som hon kunde klara av och hon visste att hon måste klara av det. Eller dö. Eller i alla fall inte ha något liv.

Men nu satt hon tyst. Hon hade hört ljuden, men låtsades inte om det. Varför skulle hon, det gick ändå inte att göra något. När hon var yngre hade hon alltid försökt. Gå emellan. Lägga sig i. Försöka förklara och vara logisk. Men inte nu. Hon smög försiktigt upp från stolen och låste sin dörr och satte sig därefter igen vid datorn.

Hon funderade lite på projektarbetet. Självkänsla. Och det där med etmylogi, eller var det etymologi – antagligen. Något med ordens betydelse. Hon kollade på Wiki. Nej det var visst ordens ursprung och samhörighet med andra ord. Det lät tråkigt. Hon loggade in på msn men skiftade genast till ”visa som offline”. Kollade vilka som var inne.

Han var där. Tillgänglig. Varför inte ledig? Tillgänglig lät fånigt, hur tänker dem som gör dessa program. Om jag är tillgänglig – kan vem som helst ta mig då? Nej så fan heller, men ledig är jag, tänkte hon. Kanske för alltid. Hon hade vågat prata med honom för ett par veckor sedan och han hade svarat. Och de hade pratat lite om ingenting men sedan försvann han och svarade inte fastän det såg ut som om han var kvar. Och sedan loggade han ut.

Hon tänkte inte försöka igen. Hon gick in på några andra sidor och hoppades att någon hade skrivit något till henne. Och att ingen skrivit något om henne, fast det kunde hon ju inte kolla.

Kanske skulle hon bli ihop med Magnus igen fastän han var otroligt korkad, men nej - inte nu i alla fall. Hon ändrade inställningen på msn till ”Inte vid datorn”. Man vet ju aldrig. Men ingenting hände.

Okej, då får det bli projektet, tänkte hon. Hon skulle skriva om självkänsla – hon som absolut inte hade någon. Hon var den som hade noll självförtroende i alla lägen – fast det var också en lögn, hon kunde mycket väl ha det i vissa situationer. Bara inte med kompisar och killar. När hon diskuterade med mamma eller med Magnus visste hon mycket väl vad hon ville. Haha då är Magnus ingen kille, tänkte hon. Men nej, det var ju för att hon kände honom så väl och de hade varit ihop i nästan ett helt år. Ända tills hon inte stod ut längre och började undvika honom. Och hon hade fortsatt tills han fattade. Bättre det än att behöva säga något.

Hon slog upp ordet. Hon visste att det var skillnad på självkänsla och självförtroende men hade aldrig funderat så noga på det. ”Självkänsla handlar om det vi är medan självförtroende handlar om prestationer och kompetenser” läste hon. Men kompetens är väl något vi har eller en del av det vi är, invände hon. Eller.

Någon tog i dörren och skrek något om mat. Jag har ätit, ljög hon. Jag är inte hungrig, ljög hon på nästa fråga. Så lätt. Jag tar något sen, sa hon. Det var inte en lögn. Kanske skulle hon det.

Vem bryr sig om hon dog av svält. Ingen. Inte ens Magnus.

Kompetens? Det är väl sånt man lärt sig, men även sånt man har, sånt som man kan genom en medfödd talang? Jo. Då stämmer ju inte det där. Hon läste vidare på Wikipedia.

Självkänsla är enligt Nathaniel Branden, psykolog och samhällsdebattör: ”Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående.”

Dit skulle hon aldrig komma, det var säkert. Hon skulle kunna klara av livets utmaningar, men knappast känna sig förtjänt av framgångar. Och välmående? Vad innebär det? Och där stod ju ordet kompetent. Då hade hon haft rätt. Hon läste vidare och kände sig lite styrkt av sin analysförmåga.

”En sorts självkärlek som gör att du inte "vacklar" om du får kritik. Självkänsla antas av många hänga ihop med om man som barn fått uppleva kärlek eller inte.”

Kritik. Hon kände att hon kunde vackla även utan kritik. Bara av tanken att någon kanske kritiserade henne. Även om hon inte visste det. Och hon ville egentligen inte veta. Hon kände sig alltid ful och tjock, nej inte alltid, men alltid när hon var ute eller i skolan. Inte i parken. I parken var hon en gasell. En sjungande gasell.

Om man som barn fått uppleva kärlek. Så idiotiskt. Alla barn blir väl älskade från början? Först när de börjar växa upp och säga emot, vara bråkiga och ljuga så slutar man älska dem. Eller nej, kanske är det inte så. I fattiga länder finns det säkert dem som hatar alla barn eftersom de måste ha mat. Hon lämnade de tankarna och funderade på om hon själv varit älskad som barn. Somliga skulle säga att hon fortfarande var ett barn, men hon kände sig inte som ett barn på det sättet. Inte som ett barn som behövde kärlek. Inte för att överleva.

Hon brydde sig inte om att hennes päron uppenbarligen älskade hennes lillasyster mer. Det var inte så konstigt eftersom Elina var sist. Och båda var hennes föräldrar. Hon hade ju bara en mamma och en plastpappa, men på det hela taget var det okej, bara inte de hade bråkat. Bara inte mamma hade varit stupfull flera dagar i veckan. Bara inte – hon kunde ha fortsatt men det gjorde hon inte.

Hon funderade på om hon hade fått uppleva kärlek eller om hennes självkänsla var skadad. Kunde den vara det? Jo, men knappast på grund av kärleksbrist hemma. Som liten hade hon alltid varit lycklig, hade hon inte det. Hon slängde sig på sängen och drog till sig några kuddar. Hon hade faktiskt bäddat sängen idag – pluspoäng. Den gamla nallen satt där och tittade på henne och hon pussade den på nosen. Hon hade varit lycklig när morfar levde, det var helt säkert det.

Tankarna malde. Det hade varit lätt att fixa med ett par hörlurar, men då skulle hon inte höra om datorn plingade. Hon önskade att hon haft en laptop. Kanske julklapp. Varför ville hon inte ha några kompisar just nu? Eller ville hon det? Hon var i alla fall dålig på att visa det i så fall. Tjejer alltså, förklarade hon för sig själv. Killkompisar skulle inte fungera just nu. Det skulle hon inte klara. Och hon ville aldrig höra ordet hora igen. Inte se det heller. Bitch kunde hon leva med.

Ordet dök upp igen. Självkänslan som hon saknade. Självförtroendet som var värdelöst. Parken var mörk nu och hennes självdisciplin skulle ändå hindrat henne från en runda till. Det skulle bli för lätt att säga att hon sprang för att gå ner i vikt. Gjorde hon det? Antagligen. Men hon var inte sjuk. Hon var inte sjuk än. Hon tänkte inte bli det heller. Hon visste allt det där. Tjejer som ville synas och märkas. Hon ville inte det. Hon ville gömma sig.

Varför? Varför vill man vara något man inte är? Varför bryr man sig om vad andra ser, vad de tycker?
Kanske för att det är viktigt. Inte för dem, men för en själv. Det konstiga var, tänkte hon, att jag bryr mig ju om vad andra tycker även om jag inte direkt önskar vara deras vänner. Det skulle vara skillnad om jag var kompis med Carro, då hade det varit ett stort tryck att se ut på ett visst sätt och att passa in – eller var det inte så? Jo, säkert. Dom var alla kopior – jävligt dåliga kopior också.

Hon längtade. Har man bara kärlek kvittar allt annat. Hon tittade bort mot datorn men orkade inte resa sig och tänkte inte bry sig heller. Det fanns fler. Eller rättade sagt – det fanns ingen för henne.
Hur skulle hon kunna skriva om självkänsla? Skulle hon ljuga ihop något eller skriva om hur hennes liv verkligen var? Då fick de andra något att skratta åt. Igen. Hon skulle ljuga, det var hon säker på. Eller kanske bara skriva rent allmänt om ordet. Eller säga att det handlar om någon annan – det gör det ju alltid.

Hon funderade på om hon kände sig själv. Ljög hon för sig själv också? Eller inte. Vad är det för känslor som är sanna. Hennes egna. Många hade sagt att hon var smart, eller rättare sagt. Hon visste att hon var smartare än de flesta. Trodde hon. Än dem i klassen i alla fall. Självkänsla har inte med smarthet att göra, men för att känna sig själv måste man tänka smart. Vissa saker ville hon förstås inte tänka på. Vad är det för bra med att konstatera att man är ful och fet? Sådant är bättre att förtränga eller att låta vara osagt. Fast Magnus tyckte inte att hon var ful. Eller fet.

Hon tog upp boken som låg på det lilla bordet bredvid sängen, den senaste hon sträckläst. ”Den försvunna symbolen” av Dan Browne. Inte så bra egentligen men lite tänkvärd. Hon tänkte ordet och att vissa saker i boken handlar om ett annat ord. Men det kanske var samma. Människorna måste inse att de är gudomliga. Det bor en gud – eller ett ämne till en – i varje människa. Kanske det är samma sak som självkänsla? Att hitta det som är gudomligt i sin egen person? I sig själv.

Hon blev plötsligt inspirerad och kastade sig upp från sängen. En idé. En tanke. Hon öppnade Word och började skriva.

Bloggen handlar om henne. En påhittad tjej. Kanske. Eller så är det kanske någon. Eller lite av många.

Tack för ert intresse. Kanske blir det en bok av dessa utkast, eller så blir den aldrig klar :)
Kram/ Mats