ordpavagen

Mingelspöke. Hon log och såg Jennys leende ansikte framför sig. Kanske kunde de ändå bli vänner igen. Hon visste att det var hennes fel allt som hänt. När hon blev ihop med Magnus hade hon inte orkat med, inte brytt sig. Hon hade dissat allt och alla och följt Magnus som en liten jävla hundvalp. Så korkat. Så urbota korkat och oförlåtligt.

I skolan hade de tvingats genomlida ett föredrag om arbetsmarknaden. Bara trettio procent får arbete genom arbetsförmedling eller annonser – allt annat är genom kontakter och relationer. Släktingar och vänner eller - mingel. Föredragskvinnan – eller mingelproffset som hon kallade sig – menade tydligen på fullt allvar att man antingen måste lära sig mingla eller finna sig i att leva utan arbete.

Mingelproffset hade också beskrivit hur olika typer av minglare kunde uppfattas. Kardborren som följde en överallt. Ångvälten som utan hänsyn lade sig i och tog över diskussionen. Väggslickaren som höll sig avvaktande i utkanterna. Och spöket, som inte syntes mitt i en folkmassa.

Hon och Jenny hade fnissat ohämmat tillsammans och kommit överens om att de hellre skulle gå på gatan än att vara spöken på ett mingelparty. Det är ju inte klokt att någon ska gå före till ett jobb bara för att de är mer sociala eller flörtar med chefen. Samtidigt visste hon att det var så det skulle bli. Hon såg sig själv stå där utan att få fram ett ord medan den hon skulle prata med ursäktade sig och sa att han måste gå på toa. Kanske ut och spy eller bara gå till baren och supa ner sig.

Vare sig du tror att du kommer att lyckas eller du tror att du kommer att misslyckas kommer du troligen att få rätt. Någon hade sagt det. Var det Henry Ford? Kanske. Hon hade glömt. Men om det var sant skulle hon aldrig lyckas med något? Eller skulle hon det. Kanske skulle hon kunna lära sig. Hon tänkte på projektarbetet om självkänsla från förra veckan. Det hade blivit ganska bra. Synd bara att det inte handlade om henne.

Hon låste upp ytterdörren och kom in i sitt rum utan problem. Varför skulle det vara ett problem, tänkte hon. Hade hon blivit rädd för sin familj? Nej. Ändå var det skönt att undvika allt prat och tjat. Hon bytte kläder, tog fram träningsskorna. Musikspelaren. Efter en snabb blick i spegeln smög hon ut igen utan att säga ett ord till någon. Hon visste inte ens om det var någon hemma.

På vägen ut mötte hon Elina. Hon kände ett litet stygn av avundsjuka. Syrran som var tretton kunde stå på sin säng och åma sig framför spegeln i evigheter. Med eller utan kläder. För det mesta med väldigt lite kläder. Elina gillade vad hon såg. Det gjorde inte hon. Spegeln var hennes fiende. Fast så kom hon att tänka på att när hon själv var i Elinas ålder hade hon nog gjort likadant. Tyckt likadant.

Varför var det annorlunda nu? Hade hon förändrats eller var det annat som förändrats? Hon orkade inte fundera på det mer utan kopplade på musiken och sprang in i parken. Det var fortfarande ljust ute och solen värmde. Löven började falla och hade vackra färger och former där de låg i hennes väg. Hon försökte först att undvika att trampa på de vackraste men snart släppte hon tankarna på allt utom musiken och rytmen i sina steg och ökade takten. Svarta linjer… det är allt jag ser. Svarta linjer… som håller oss två kvar i vår bur. Hon sjöng högre så att hon hörde sin egen röst.

Efter tre varv kände hon sig nöjd. Solen var på väg ner och det började bli skymning. Även om det fanns gott om lampor gillade hon inte tanken att springa i parken när det började mörkna. Det skulle hon inte göra. Hon fick ta håltimmarna till det och kanske hitta ett ställe närmare skolan. Hon gick sakta tillbaka och kände några svettdroppar rinna nedför ryggen. Bra.

Hon mötte sin mamma i dörröppningen. Mamma skulle på ett föräldramöte i Elinas skola och det fanns mat i frysen. Kycklingvingar. Och kycklingspett med thaimarinad. Hon visste att det skulle bli hårda mackor med gurka. Som vanligt. Hon tyckte mamma såg ledsen ut. Hennes ögon var inte glada och leendet var som påklistrat. Tvunget. Onödigt. Plötsligt kände hon en enorm skuldkänsla.

Trots dusch och rena kläder och lite mat kände hon sig fortfarande dyster när hon en halvtimme senare satte sig framför datorn och rörde vid musen för att väcka den till liv. Nu för tiden stängde hon inte av den och brydde sig inte om ifall någon kollade hennes dator. För några år sedan hade detta varit otänkbart. Då hade hon inte velat att mamma eller Lennart, eller syrran för den delen, skulle snoka i hennes privatliv, kolla vilka sidor hon var på, läsa hennes patetiska dikter. Nu brydde hon sig inte längre. Hon hade inga hemligheter. Hon hade ingenting av intresse.

Känslan av skuld hade inte försvunnit. Vad hade hänt. Mamma hade förändrats. Hon hade förändrats. Var det hennes fel? Kanske. Kanske inte. När hon var 12 hade de varit en lycklig familj som gjorde en massa tillsammans. Roliga saker. Resor. Utflykter. Spel. Mysiga hemmakvällar. Sedan hade mamma bytt jobb. Hon hade tyckt att det var roligt att hjälpa Lennart med att fixa med maten och handla. Hitta på nya maträtter. Hon hade tyckt bra om Lennart då och han hade verkat tycka om henne. Hon hade fått saker. Och kläder. Massor med kläder.

Sedan hade hon dragit sig undan. Från allt. Hon hade börjat avsky sin familj. Mammas tjat. Lennarts blickar. Elinas rotande i hennes rum. Alla saker som försvann. Hon hade börjat leva sitt liv genom sin dator i stället och upptäckt att det fanns en hel värld där att utforska. Ostörd. En blandning av lek och allvar, där man kunde prova att gå över gränserna men ändå vara anonym. Hon ryste till. Det var ju nog hennes fel att allt blivit så här. Det var nog hennes fel. Det var hon som hade förändrats.

Jenny var inloggad på msn. Hon öppnade en ruta och skrev: Mingelspöke anropar. Och en smiley.
De pratade en bra stund och kom överens om att fika på lunchrasten på torsdag. Jenny var en rolig och trevlig tjej och hon förstod inte hur hon kunnat behandla Jenny så illa. Då, för knappt ett år sedan. Fan vad dålig hon var. Vilken tur att Jenny är så förlåtande. Och underbar.

Hon bestämde sig. Hon skulle aldrig låta någon kille komma emellan vänskapen med Jenny. Eller någon annan. Man måste lära sig av sina misstag, skrattade hon och tänkte på morfar. Varför måste han dö? Precis när hon behövde honom. Hon kunde alltid prata med morfar, men nu kunde hon inte det. Eller rättare sagt – han kunde inte höra henne.

Hon suckade och flyttade över till sängen. Tog fram biologiboken. Sidan 86 var det visst. ”Betydelsen av reduktionsdelningen”. Man lär inte för skolan utan för livet hade morfar alltid sagt. Det kan inte vara sant. Vem i hela friden hade nytta av att veta i vilka organ reduktionsdelningen sker. Kanske en forskare eller vetenskapsman, men knappast en normal person. Tankarna om valet drabbade henne igen. Ångest. Hur ska man veta vilken linje, vilken skola, vilken framtid? Det är ju omöjligt.

Mamma jobbade som undersköterska inom äldrevården. Det var i alla fall något som hon inte skulle göra. Hon undrade varför mamma hade valt det. Eller hade hon valt? Mamma pratade nästan aldrig om jobbet och hon visste egentligen inte. Trivdes mamma med jobbet? Eller inte. Hade hon trivts bättre där hon jobbade innan. Då jobbade hon mest på nätterna och var hemma på dagarna. Mamma hade alltid varit hemma när hon och Elina kom hem från skolan. De hade pratat mer då. Om allt. Nästan.

Var det hennes fel att hon blivit en tonåring? En bråkig, lögnaktig och olydig tonåring som gjorde som hon ville och tog straffet efteråt om det blev något. Vilket det oftast inte blev. Men är det inte samma för alla? Alla tonåringar. Alla som vill ha ett eget liv. Hon trodde det. Kanske hade mamma börjat dricka mer nu eller så hade hon inte märkt det innan. Kanske var det hennes fel. Eller Lennarts. Hon tänkte Elina… nej inte Elinas fel. Elina är mammas och Lennarts lilla ängel. En ängel som stjäl mina smycken och kläder.

Hon undrade om det var försent. Skulle hon kunna ändra på situationen. Skulle det hjälpa om hon… skulle hon vilja? Om hon fick vrida klockan tillbaka kanske, men inte nu. Det fanns inget att göra som hon inte redan hade provat. Eller nej. Hon hade inte försökt med sanningen, men hur skulle den kunna hjälpa. Ingen ville veta sanningen.

Hon lyfte boken som fallit ner på magen och började läsa.