ordpavagen

Bilden av skräcken i Saras ögon dök upp, som alltid. Hon hade svikit Sara, mer än hon hade svikit någon annan. Den kvällen för drygt tre år sedan. Det hade börjat som ett äventyr. De satt ofta tillsammans och chattade på olika nätforum eller via msn. Tillsammans vågade de saker som de inte skulle våga var och en för sig. Saker som föräldrar inte skulle veta. Saker som hon själv nu visste att man inte borde göra.

 

De hade blivit tillfrågade om de ville ställa upp som modeller för ett nystartat modeföretag. Det var ju en chans som inte alla fick. Det hade slutat med en katastrof. Hon hade sprungit därifrån, den fegaste av alla fega. När mannen tog tag i Sara och höll henne kvar hade hon själv lagt benen på ryggen och sprungit så fort hon kunde, ända hem utan att våga vända sig om. Det sista hon såg var Saras ögon.

 

Efteråt hade Sara vägrat att berätta vad som hade hänt och inte ens velat prata med henne. Sara ville inte prata alls. Inte med någon. Hon visste att det var hennes fel. Hon hade varit den som svek Sara och det var oförlåtligt. Om Sara hade blivit våldtagen var det hennes fel. Det skulle ingenting kunna ändra på. Hon var världens sämsta vän, eller ingen vän alls. Inte ens värd att kallas vän.

 

Hon försökte skaka av sig bilden. Hon torkade bort tårarna som tyst rann nedför hennes kinder.

 

Klockans siffror visade 00:13 och normalt sett skulle hon vilja sova. Men inte nu. Inte idag. Hon hade släckt ljuset och bara det svaga skenet från datorn lyste upp en tredjedel av rummet. Hon var bra på att vara tyst som en mus. Även när hon inte ville vara det.

 

Hon såg plötsligt att Mica var inne på msn. Hon hade pratat med Mica ganska länge, ända sedan hon börjat läsa bloggen. Mica var tre år äldre än henne. Lång, över 1.80, mycket smal (för smal enligt henne) och hade svart, halvlångt hår. Hon anropade Mica.

 

Det tog en stund innan Mica svarade. Och svaret överraskade henne.

- Är det du? Lovar du att det är du?

- Jo det är jag. Jag lovar, svarade hon.

- Allt är så konstigt här, fortsatte Mica. Ingenting stämmer. Jag tror dig inte.

Efter ett tag där hon om och om bedyrade sin identitet och till och med refererade till några av deras gemensamma hemligheter lugnade Mica sig något.

- Vad har du tagit? Frågade hon. Benzo? Hon visste att Mica höll på med droger.

- Mm, och tabletter, svarade Mica. Men det är inte det. Det är liksom fel allting.

- Säg något, frågade hon. Vad har hänt?

- Till exempel, jag tog lite godis. Och sedan i spegeln var jag smal. Det stämmer inte. Jag vet att det inte stämmer. Det är liksom en annan värld.

- Okay sa hon. Hon funderade men beslöt sig för att inte diskutera ämnet vidare. Mica ser ju vad hon ser. Men jag är jag, sa hon. Det stämmer.

- Vänta, skrev Mica. Gå inte! BRB.

 

Hon visste inte om Mica skulle ut och röka eller vad, men hon bestämde sig för att vänta. Hon funderade. Mica tyckte inte att hon var sjuk men dels åt hon knappast något, dels höll hon på med både droger och alkohol. Antagligen ingen bra kombination. Mica hade precis som hon en yngre syster och en familj som inte bryr sig. Mica ville flytta till ett familjehem eller åtminstone få en jourfamilj eftersom hon vantrivdes hemma, men socialen hade inte kunnat hjälpa henne. Inte än.

 

Hon funderade på sin egen situation. Hon skulle trots allt inte vilja byta familj.

 

- Du. Säg ett ämne skrev Mica plötsligt.

- Vad då? Vad menar du?

- Till min uppsats. Vad som helst. Måste skriva den i natt haha.

Hon visste att Mica läste estetik, konst och sånt men visste inte om det skulle vara något på det temat. Hennes hjärna var tom.

- Jag vet inte, sa hon. Kommer inte på något bra.

 

Hon tänkte på den gång hon själv hade provat på. Det var någon slags svamp som skulle göra underverk. Men hon hade mest blivit rädd och känt sig dålig. Kanske tur det.

 

Hon pratade med Mica en bra stund. De diskuterade träningen eftersom de båda gillade att springa. Mica fick inte lov att springa längre, någon läkare hade förbjudit det och hennes föräldrar var vaksamma. Men Mica är smartare, eller ovillig att låta sig tvingas kanske, och berättade stolt att hon springer i sitt rum. På nätterna eller närhelst hon kan. Kanske inte så smart egentligen tänkte hon – men det var ju inte hennes sak att avgöra.

 

Hon hade lagt sig och tänkte försöka sova när tankarna kom tillbaka. Varför? Hon hade svikit både Sara och Jenny och kanske fler som hon inte kunde komma på nu. Var hon helt enkelt en genomdålig person? Jenny verkade visserligen ha förlåtit henne, men det gjorde ju inte hennes svek mindre. Kunde hon bli bättre? Lära sig att vara en bättre vän? Hon hoppades det.

 

Det var underbart att hon och Jenny var som förr. Efter skolan hade de gått till Gallerian och stannat där i timmar och i stort sett fnissat hela tiden. Hon såg framför sig när de provat skor och tävlat om vem som kunde gå fortast med stilettklackar – fast bara på ena foten. Till slut hade en expedit kastat ut dem.

 

Några äldre killar att frågat om de ville komma på en fest till helgen och sagt att de såg ut att vara äldre än de var, men de kände inte killarna och hade hört den raggrepliken många gånger förr – fast det är ju alltid roligt ändå. Huvudsaken att hon hade Jenny. Hon skulle inte riskera den vänskapen fler gånger.

Tidigare under dagen hade hon bråkat med Elina. Det var nästan som en vana nu. Det gick inte att prata med Elina, hon började antingen skrika eller sprang in på sitt rum och smällde igen dörren efter sig. Hon ville egentligen inte vara ovän med systern men kunde inte heller acceptera att hennes lillasyster bara gick in i hennes rum och lånade vad hon behövde eller ville ha. Och hon kunde inte låta bli att försöka uppfostra Elina. Det var ju för hennes eget bästa.

 

Hon ville inte heller att Elina skulle göra samma misstag som hon själva hade gjort. Hon kom på att hon egentligen inte hade någon aning om Elinas liv. Hon bestämde sig för att försöka lite mer, att bli vän med sin syster.

 

Hon somnade. Inklämd mellan hennes armar låg en gul, sliten nallebjörn. Morfars nalle.

Flickan satt ensam i baksätet. Hon hade fyllt tre år. En gång i kvarten frågade hon mamma om de inte snart var framme. Svaret blev alltid. Snart lilla vän. Lennart körde och mamma som hade blivit jättetjock satt bredvid honom. Plötsligt kände hon igen morfars hus och skrek till av igenkännande glädje. 

Morfar satt på trappan och reste sig för att möta dem. Han hann inte fram till grinden innan flickan springande kastade sig i famnen på honom. Pusskalas. Därefter sprang flickan snabbt vidare för att leta upp alla djuren på morfars gård.

 

Ett par dagar senare saknade flickan sin mamma. Men mamma kunde inte komma. När flickan klagade över att bebisen fick följa med och inte hon skrattade morfar. Därefter föreslog morfar att de skulle leka med kattungarna och hon glömde både mamma och alla världens orättvisor för en stund.